Tillväxt till döds

Cornucopia? tipsade för ett tag sen om boken ”Tillväxt till döds” skriven av civilingenjören Stellan Tengroth. Den verkade mycket intressant då den tog upp exakt dom tankar jag  själv har haft ett längre tag men inte riktigt kunna sätta på pränt; hur kan vi ha evig tillväxt i en ändlig värld? Hur kan allt bara öka och öka hela tiden? Osv. Så jag gick från ord till handling och inköpte boken, jag köpte den tom via Cornus tradedeoubler länk, så nån krona borde landa på hans konto, det är han värd tycker jag.

Vill ni ha en vanlig recension av boken så föreslår jag att ni följer länken ovan och läser Cornucopias recension.

Jag kommer kort och gott recensera den ur ett överlevnads och förberedelseperspektiv.

Så vad lärde jag mig då, eller vilka nya tankar fick jag?

I princip inget; historien om Påskön kan jag, likaså om man dubblerar antalet riskorn för varje schackruta. (se Dr Bartletts examplariska lektion i exponentiell tillväxt). Men två saker var ändå bra med boken, det första var att jag fick mina tankar och farhågor bekräftade på ett lugnt och sakligt sätt. Jag känner mig lite mindre som en foliehatt.

Det andra som var bra var ett väldigt kort kapitel som hette ”Optimist eller pessimist”.  För i dagens samhälle ska man ju helst vara mera positiv än Blossom, och alltid sådär go’ och gla’. Och en del ser nästan ner på en när man försiktigt tar upp de svårigheter som vår generation måste klara av, för att inta tala om vad våra barn kommer att få vara med om.

Så det känns skönt att man inte är ensam, att det är ok att vara pessimist.

Personligen är jag hellre lite pessimistisk och blir positivt överraskad än tvärtom! Jag utnyttjar citaträtten och återger ett litet stycke:

Det är inte kul att bli satt i ett fack bland pessimister och domedagsprofeter. Visst är det mycket trevligare att istället känna sig som en optimist och ha en grundmurad framtidstro. För mig är det inte helt enkelt. Är jag en pessimist eller en optimist? Svaret måste bli; både och. Och det är inte en fråga om vilket framtida scenario som är det troligaste utan det handlar om ett förhållningssätt. Att inte ha en gnutta optimism är bara destuktivt.

Det leder lätt till fatalism och en ovilja till förändring. Om jag på förhand tror att det är kört finns det ju ingen anledning att bry sig. Det är som att med vett och vilja kör rätt utför stupet. Å andra sidan  kan den oreflekterande  optimismen gränsa till en naiv tro att allt löser sig, så som det har gjort så många gånger förut.

Det kan leda till samma stup som för pessimismen. När jag ser mig om, noterar vart en  exponentiell tillväxt leder och när jag med enkla medel kan se tydliga hinder på vägen är det lätt att känna sig som en riktig pessimist. Jag kan inte med bästa vilja i världen tro att marknad och teknik på ett enkelt sätt löser problemen och att min son skall få ett lika bekvämt liv som det som jag har haft.

Jag känner mig styrkt i mina (miss?)tankar och kommer lugnt och metodiskt öka mina förberedelser.

Betyget blir 2 paracord-armband av 5 möjliga, dvs godkänt.
Dock fungerar den här boken som en perfekt present till den oinvigde!! Jag ska ge bort mitt exemplar till min bror.

PS nu väntar jag bara på Cornucopias bok